Mina nära kopplingar till svensk textilindustri via min mamma, moster och mormor, som alla jobbade på yllefabrik med både väveri och spinneri en gång i tiden, får mig ofta att fundera över äldre tiders textilier. Hur kändes ett ylletyg på den tiden? Hur såg ett ylletyg ut förr? Vilket garn användes? Vilken typ av ull föredrog man?
De här funderingarna är själva grunden till projektet Svensk Tweed, som jag påbörjade under hösten 2020 med generöst stöd från Nämnden för Hemslöjdsfrågor och i samarbete med Wålstedts Ullspinneri i Dala-Floda och som jag sedan har fortsatt driva i egen regi. Målet är ett garn som jag i framtiden hoppas kunna marknadsföra och sälja, både i garnform och som textil. Som handspinnare har jag erfarenhet av ull från många olika svenska fårraser. Detta har gett mig en ganska bra översikt över vilka egenskaper de olika ullkvaliteterna har, och hur de känns i handen. Min vision för projektet Svensk Tweed var att blicka bakåt, till en tid när tyger producerades för att hålla. Den lite sträva och klassiska tweed-känslan var viktig, och så även hållbarheten. Redan innan projektet hade satt igång på allvar hade jag tankar kring vilken ull jag skulle välja till ett sånt här garn. Vilka egenskaper behöver garnet? Vilken känsla är jag ute efter? Hur ska det se ut? Gotlandsfåret är den kanske vanligaste fårrasen i Sverige i dag, och har sin bakgrund i det avelsarbete som gjordes på det gotländska utegångsfåret i början på 1900-talet. Från början kallades rasen ”pälsfår” men fick senare heta ”gotlandsfår” då detta ansågs mer internationellt gångbart. Ullen är glansig, svagt lockig istället för krusig, stålgrå och känns silkig att ta på, och är kanske för den stora massan mest känd från de fårskinn som användes i Sagan om ringen-triologin. Leicesterfåret är en från början engelsk fårras, men importerades till Sverige redan på 1760-talet av Jonas Alströmer. Med tiden har rasen utvecklats till en svensk variant, som skiljer sig från det engelska originalet, med en rad ”skandinaviska” egenskaper. Efter en så lång närvaro i Sverige och ett avelsarbete som gett så specifika egenskaper, kan man mycket väl tala om en ”svensk Leicester”. Ullen är liksom gotlandsfårets ull glansig och svagt lockig istället för krusig och ibland går de tvåtillsammans under beteckningen ”pälsull”. Värmlandsfåret är en lantras och hör till gruppen svenska allmogefår. Rasen härstammar från norra Värmland, och kallades tidigare "Värmländska skogsfår". Sedan 1997 bevaras rasen i genbank genom Föreningen Svenska Allmogefår. Ullen är varierad, från både lång och glansig till kort och krusig och finns i olika färger. Gutefåret är en ras där både tackan och baggen bär horn. Gutefåret härstammar precis som gotlandsfåret från det gotländska utegångsfåret. Under 1940-talet var gutefåret på väg att försvinna och det fanns bara ett 15-tal får i hela landet, men tack vare hårt arbete så bevarades rasen och i början av 1970-talet fanns det över 400 får i Sverige. Ullen består av både långa täckhår och kortare bottenull, och har en lite grövre och rustik karaktär. Genom att blanda ull från olika fårraser kan en tråd få helt andra egenskaper än de individuella ulltyperna har, ungefär som när man blandar olika ingredienser i matlagning eller bakning. Att valet föll på att blanda just dessa fyra fårrasers ull beror dels på deras egenskaper men också på tillgängligheten. Båda faktorerna spelar in när man tänker på att tillverkningen ska vara hållbar över tid.
